Dags att summera ännu ett år....

Det är nu dags att rannsaka sig själv efter ännu ett rasande snabbt avverkat år. Har jag levt upp till det jag föresatte mig att klara av under året, eller har jag åtminstone nått en liten bit på väg? Med min på gränsen till deliriska optimism, där det bara existerar halvfulla glas och inga halvtomma, så är svaret givetvis JA! Varje tusenmila-marsch börjar med ett litet steg, så det är väl klart att jag har lyckats med ett och annat även under 2009.

Jag har efter 13 roliga år på mitt jobb klippt av världens mest hållbara navelsträng för att testa ett helt nytt företag och söka nya utmaningar inom mitt arbetsområde.

Jag har nästan ett utbyggt hus (påminn mig själv om att lova det inför 2010), det återstår nu mest finlir för att kunna kalla det slott, eller i alla fall "ett stort jävla hus".

Jag väger 10 kilo mindre än för ett år sedan (påminn mig själv om att vi tar 10 till nästa år).

Min Maria har äntligen startat sitt drömprojekt, det egna företaget, så att våra antikviteter kan sluta samla damm i förråden.

Min äldsta dotter har tagit studenten, min äldsta son har börjat gymnasiet, min yngsta son har börjat högstadiet och min sladdis är fortsatt vild men charmig.

Min mor har äntligen blivit av med sitt hjärtflimmer efter en lyckad operation och flera jobbiga år.

Ja, listan kan bli lång när man börjar summera året 2009. Jag hoppas att 2010 blir lika händelserikt, roligare än 2009 och fyllt av livsglädje. Eftersom man som vanligt börjar ett nytt hälsosamt liv varje nyårsdag ska jag avsluta året med en riktig gourmetstund, här följer min nyårsmeny:

Förrätt:

Räk och Lax Toast, serveras med ett lätt bubblande vitt vin.

Huvudrätt:

Fläskfile Chutney med Hasselbackspotatis, serveras med ett fylligt italienskt rödvin

Dessert:

ChockladPannacotta med färska jordgubbar, serveras med likör och kaffe.

Vickning:

Lite läckra ostar med tillbehör.

Livsnjutning och tolvslaget:

En liten Glenlivet Archive för att kittla gommen och äkta Champagne till tolvslaget.

Ni som nu planerar att festa ut det gamla året och in det nya, glöm inte att det finns bättre sätt att inleda ett år på än med en präktig blykeps och gamnacke, så låt ringaren i Notre Dame stanna i Notre Dame och inte ringa in det nya året i pannbenet på er.

Ring, klocka ring........

Midvinternattens köld är hård...

I dag är det dags för det sista rycket, dagen då en hel tomte-armé ska ut och göra Mamon lycklig. Det talas redan om nya rekordsiffror för årets julhandel och barnen tindrar ännu mer än vanligt i hopp om att den omkringstrykande tomten ska se hur snälla de är och ge dem några klappar extra.

Själv har jag tindrat klart när jag inser att jag kommer vara en av alla dessa sista-minuten-jägarna i år igen. Har förvisso köpt klart i stort sett alla klappar, men julmaten ska ju införskaffas och lite akvavit till barnen, förlåt till sillen ska det vara. Det kommer bli en hektisk dag bland massa hålögda småbarnsföräldrar med övertrasserade krediter, mor- och farmödrar med färdigskrivna inköpslistor från barnbarnen och ungdomar som bränner sina månadspengar på presenter till sina föräldrar trots att dessa bestämt sagt att "jag önskar mig bara fred på jorden".

Varifrån kommer nu denna hysteri som drabbar oss årligen vid den här tiden? Är det beroende på en liten frälsare som föddes i ett stall för drygt 2000 år sedan eller är det enbart en hednisk tradition? Min teori är enklare än så, givetvis finns det en koppling till stallfödseln, hednatraditionen m.m i vårt julfirande, men egentligen är de i modern tid bara en ursäkt för att kompensera våra kära familjer och vänner för att ännu ett år har gått där stressen, pressen och ekorre-hjulet gjort att vi inte kunnat tillbringa tillräckligt mycket kvalitetstid tillsammans med varandra.

Man kanske skulle införa en liten miniatyrjul varje månad där familjen och mysandet är schemalagt och man ger varandra små presenter för att visa sin uppskattning. Där man kan titta på en bandad version av både Kalles jul och Karl-Bertil samt dricka lite varm glögg eller kall om det är sommar. Det vore kul att träffa sina syskon och föräldrar varje månad, ha ett stort knytkalas och sjunga glada sånger och skratta långt in på småtimmarna.

Hmmm..Så gör man visst mycket mer i arab-världen och i det vi kallar u-länderna, där är visst familj och vänner mycket viktigare än att spendera massa pengar på saker vi egentligen inte behöver. Kanske börjar bli dags för oss att ta till oss lite mer av andra kulturers sätt att se på familjen, eller vad tycker Jimmie Åkesson om det?

Oj, nu klämtar klockan för min resa till stora staden och alla väntande inköp av nyttoartiklar och bra-att-ha-grejer som ska slås in i ett glänsande papper med små amerikaniserade schablonbilder av julefrid och rödmosiga tomtar, får väl börja min nya bana med månatliga familjesammankomster i januari istället, är lite stressad just nu....

God Jul!

En fröjdefull jul till er alla....

Stakar och stjärnor i fönstren, knäckgrytor som puttrar, granris framför dörren, kryddnejlikedoftande apelsiner på spiselkransen och en prungande gran som gnistrar likt en stjärnhimmel i vardagsrummet. Kan man bli annat än avspänd och myspys-benägen?

JA är nog svaret som alla föräldrar kan enas om, man kan bli annat än avspänd. Under den senaste månaden har vi nämligen börjat pumpas med reklam för diverse "bra att ha"-prylar och julreportagen köar i skvallerpressen. Vadslagningen hemma är redan i full gång gällande vilken s.k b-kändis som tänker tolka (slakta) julsånger i skivhandeln i år. Skulle kunna tänka mig Leif G.W Persson tillsammans med Lili & Susie kompade av "Absolut Panflöjt"-gänget, vore i alla fall något jag skulle köpa.

Anna Anka har en egen julkalender, är hon inte häftig så säg? Hade det funnits lite humor och självinsikt hos henne skulle hon ha fixat till julstämningen genom att döpa om sina barn till Kalle och Kajsa.

Förra årets julklapp var en upplevelse, haha, det räcker väl med att genomleva julen för att få en upplevelse. I år är det SMS-lån som är årets julklapp, är ju förvisso samma sak som upplevelseklappen från i fjol, men med 1 månads fördröjning och saftig ränta.

Jag har inte så stora krav på julen som sådan, annat än att få umgås med min familj och skratta gott. Jag vill ha en upplevelsejulklapp i år igen.

Mina söner brukar ha ganska spretiga frisyrer och jag kan dra mig till minnes vad en kompis till min yngsta son Christian sa när jag hämtade honom inför ett klassdisco i 6:e klass. -Chrille, du har så häftig frisyr, mamma kammar alltid bröllopsfrisyr på mig när jag ska ut.

Jag var tvungen att vända mig om för att se vad han syftade på och mycket riktigt skådade jag en vattenkammad sidbena av typen som gjort Don Corleone stolt i Gudfadern-filmerna.

Jag ska önska dessa frisyrer på mina barn som julklapp i år, så slipper de spendera sina surt förvärvade månadspengar på farsgubben sin, jag älskar dem ändå.

Brb.....

Fars dag...hmm..

Så var det då fars dag, dagen då alla fäder ska hyllas för sina lysande insatser under året och uppmärksammas med gratulationer från sina kära små avkommor. Nu ska små presenter överlämnas i form av en sidenslips att hänga i garderoben eller en fyndig kaffemugg, där det står att Fredrik betyder Fredsfurste och kommer från forntyskans Friedrich.

Ibland kan överraskningsmomentet bestå av att slipsen uteblir eller koppen bara kort och gott har texten "Pappa är bäst", det kan också i sällsynta fall stå texten "Mamma är bäst". Detta brukar förklaras med att Pappa-muggarna var slut och det är ju ändå tanken som räknas. Jo, jag tackar jag.

När mina barn var små brukade de med en sällan skådad iver tillreda en frukost-bricka som med mycket möda och besvär baxades in i sängkammaren, efter en strapatsfylld resa uppför trappan. På brickan hittade man ofta saker som bjöd in till en kulinarisk vandring i det okända. Vid varje Fars dag kände man sig som en testpilot som skulle vara den förste att spränga ljudvallen, eller som Stanley och Livingstone, vilse någonstans i Afrikas djungler.

Jag vill dra mig till minnes speciellt en sådan frukostbricka, vilken ännu idag kan få mig att vakna med ett ryck varje fars dag och kallsvettig lyssna efter tassandet av små barnfötter i trappan. Denna Fars dag bestod frukost-menyn av följande:

2 st torra korvbröd med enbart Kalles Kaviar som fyllning.
1 glas mer eller mindre outspädd Apelsinsaft.

1 kopp kaffe som fick Espresso att framstå som källvatten.

Med mantrat " det är tanken som räknas", pressade jag sakta men bestämt ner de båda korvbröden, drack upp den outspädda saften och tillbringade 2 dygn i vaket tillstånd efter kaffet, livligt påhejade av mina glada frukostentreprenörer. När det sedan blev dags för den obligatoriska paketöppningen kunde jag glädja mig åt en färgglad teckning med rubriken "Papa är best" och en av mina sedan länge kasserade slipsar inslagen i Ugnsfolie och säkrad med sjukhustejp.

När jag vaknade idag insåg jag att det var trots allt ganska roligt att få "Frukost" på sängen och min minsta "treåringen" kommer säkert utsätta mig för samma behandling redan med start inom 1 eller 2 år. Det är ju trots allt - Tanken som räknas...

Nu är det jul igen....eller snart iaf...

Kan redan börja se små ryckningar i barnens ögonvrår när jag i förbifarten nämner den annalkande julen. Som rutinerad småbarnsförälder vet man av erfarenhet att nu infaller den tiden på året då barnen är lättmanipulerade på till gränsen dumma i sina försök att vara till lags och vänliga. En vänlighet som finns där trots att de sedan länge slutat tro på den numera så amerikaniserade versionen av jultomten som rödmosig och hoohooande ler mot oss från alla reklamfilmer och skyltfönster.

Vad är det då som trollbinder dessa tonåringar och får dem att idka nästa intill menlös lydnad?
-Det är julfriden pappa och det roliga med att ge dig och mamma julklappar som är det mest spännande med julen säger de.

För ett kort ögonblick tror jag att mandeln i glöggen har satt sig i vrångstrupen och att jag befinner mig i någon form av euforiskt himmelrike, där alla barnen är små änglar som ler kravlöst mot mig. Jag inser att jag har lyckats till fullo i mina försök att uppfostra nästa generation med samhällsbärare och att jag nu kan dra mig tillbaka med ett väl förättat värv.

Ett hjärtligt skratt rycker ut mig ur min tillfälliga Karl-Bertil Jonsson sejour och tillbaka till verkligheten där ett leende avslöjar att det var bara till hälften sanningen som levererades av min efterkommande generation.
- Paketen, den goda maten och allt annat också förstås.

Lite förvirrad tittar jag nu tillbaka och undrar varför de är så extra snälla då? Paketen, maten och allt det där får de ju i alla fall.

- Efter alla år av tjat om att tomten ser oss har vi insett att du tror på honom och vi vill ju inte förstöra det genom att hävda motsatsen, därför spelar vi med och är extra snälla...

Men det innebär ju trots allt att barnen är extra snälla under senhösten för min skull, med eller utan tomte...hm..

Som den kalkylerande och uträknade förälder jag nu är inser jag genast att min sladdis på 3 år nu ska övertygas om vikten av att vara snäll för såväl "Påskharens" som "Midsommarstångens" skull, inte bara tomtens....

Nobodys Hero

Sorg kan uttrycka sig på många olika sätt. Avsaknaden av en god vän som du aldrig hann säga hej då till är en av de tyngsta sorgerna att bära med sig.

När jag fick beskedet om att en av mina bästa vänner under de senaste 10-12 åren hade somnat in, kände jag hur en järnhand kramade till om mitt hjärta och jag insåg hur bräckligt livet kan vara.

Jag minns allt det roliga vi upplevt tillsammans och även de tillfällen då vi upplevt allvar och bekymmer tillsammans, men mest av allt minns jag vilken god vän du alltid var och att vi har många gemensamma minnen som alltid kommer leva kvar i mina tankar.

Jag glömmer aldrig våra hektiska studiekvällar i Skogås, vår kaotiskt roliga tid i Nice och hur vi tillsammans byggde upp en fantastisk utbildningsverksamhet vars ekon fortfarande lever kvar i Nacka Strand.

Med ett skratt minns jag alla våra upplevelser och med mycket stor sorg inser jag att det inte blir några nya.

Jag glömmer dig aldrig min vän.

As the years went by, we drifted apart

when I heard that he was gone

I felt a shadow cross my heart

But he´s Nobodys Hero

The voice of reason

against the howling mob.

The pride of purpose

in the unrewarding job.

Not the champion player

who plays the perfect game

Not the glamour boy

who loves to sell his name.

Everybody is buying

Nobodys Hero

Ännu ett år har runnit förbi...

Att vakna upp till ett stort grattis, få kramar, pussar och presenter borde vara ett standardförfarande för uppvaknanden, men då skulle ju inte födelsedagarna bli speciella. Försöker rulla siffran 41 mellan läpparna men den känns underlig och myndig. Siffran 41 känns inte som en kommande idrottskarriär eller annan karriär för den delen, mer som en missad sådan, det känns bara som ett steg närmare morfar- eller farfar-varning.

Inget underlättas av att alla som gratulerar frågar hur man mår eller hur det känns.

Hur ska det kännas? Ska jag må på ett speciellt sätt nu? Eller kan jag helt enkelt påstå att jag mår precis som jag alltid gjort, d.v.s. oförskämt bra?

Nej bäst att ta det säkra före det osäkra och börja hävda ömmande leder och diverse väderstyrda fantomsmärtor, kräva släckt ljus vid 21-tiden samt väcka alla med stönanden och låtsashostningar vid 5-snåret på morgonen. Det hör ju till när man är äldre, eller?

Är de okej att fortfarande vara den evige hårdrockaren eller måste jag börja lyssna på Vikingarna och se på café-program?

Alla dessa funderingar far genom min skalle, medan "Jag må du leva..." sakta klingar ut i periferin. Nu kommer snart frågan om min hälsa och alla förväntar sig svaret "Jo tack, lite stel men man hankar sig fram och tar en dag i taget...

" Men inte jag då, "f-ck it", jag mår grymt bra och kan forfarande rocka till tonerna av en 67-årig Ronnie james Dio, jag har alltid en fotbollskarriär på gång och de gråa tinningarna gör mig bara ännu sexigare...

Fredrik 41, evigt ung (och lite småstel)...

Gröna ansikten på Gröna Lund...

Jag måste erkänna att jag lider av följande åkommor: En lättare åksjuka, en på gränsen till fobisk höjdrädsla och för närvarande också ett ömmande ryggslut som resultat av mina Byggare-Bob dagar under sommaren. Med de förutsättningarna kan man nog ifrågasätta mitt val av nöje förra onsdagskvällen, Gröna Lund. För vad har en man med ovanstående åkommor att göra på ett ställe där det finns såväl virvelvindar, som Fritt fall och Insane?

Jag glömde nog nämna åkomman galenskap, för sagt och gjort åkte jag till Grönan med mina 3 äldsta barn (Mimmi, Charlie och Chrille) och min gode vän Stefan, vilken förövrigt också lider av en lättare åksjuka, men för dagen inga andra fysiska men.

Det för kvällen så vackra vädret vaggade snart in mig i ett ungdomligt rus och utan att veta hur det gick till stod jag snart i kön till Fritt fall....ryggen då, är du galen Fredrik? Nej, jag avstod faktiskt och så även Stefan....Barnen kastar sig dock in i denna 80 meter höga mardröm. Föga anade jag att min rygg skulle utsättas för denna upplevelse inom några få timmar.

Jag och Stefan är ju mogna män som fortfarande är tävlingsinriktade, så 5-kamp var det naturliga och också minst fysiska alternativet. De 5 grenarna avverkades i rask takt medan vi lusläste programmet för att hitta grenar som kunde göra oss till vinnare över vår barndomsvän. Som ni säkert förstår hade jag inte ens nämnt 5-kampen om inte jag var den som slutligen vann med några futtiga poäng. Man gör ju bara det som krävs...och ett "bra kämpat kompis" kunde man ju kosta på sig medan man knöt näven i byxfickan.

Stefan kontrade dock snabbt genom att följa med mina vilda barn till "Insane", ja den lever verkligen upp till namnet, inte min grej riktigt. Man vill ju inte vara sämre, så trots höjdskräck och ond rygg, fann jag mig snart på väg upp i "Fritt fall". Nu känner jag för varje meter hur mitt liv sakta men säkert börjar passera revy och detta till en makalös vy över kungliga huvudstaden..Vad f-n har jag gett mig in på, inte känns det som om säkerhetsbältet sitter som det ska heller....Var det inte den här som fastnade flera timmar där uppe i fjol?...Mannen till vänster om mig ger ingen trygghet heller, hans vilt flackande blick och svettiga panna ger mig bara ytterligare kalla kårar...Så det är alltså här man ska sluta sin vandring över gröna ängar...på Gröna Lund...

När spärren väl släpper och fallet inleds försvinner plötsligt höjdskräcken och ersätts av en fundering kring huruvida skorna verkligen sitter fast eller om man kommer tappa dem och var de i så fall kommer landa...Jag är botad...Ingen höjdskräck och ingen ryggvärk längre. Vilken mirakelkur jag just upplevt, men det verkar ju dumt att göra om det igen, kan ju ge ett återfall.

Så då återstår bara en åkomma att kittla ikväll, åksjukan. Mina barn har givetvis hittat en lösning i form av en sjuklig karusell, med "The Voice" dunkandes ur högtalarna. Till min stora förtvivlan blir jag riktigt illamående redan innan den kommer igång och ser dessutom att de flesta andra också skiftar i gröna-lila nyanser...jag är inte ensam i min misär. Stefan ser verkligen dålig ut, ungefär som jag känner mig. Nu gäller det att hålla masken inför barnen, de ler ju fortfarande. Stäng av skiten tänker jag för mig själv och blir slutligen bönhörd. På skakiga ben staplar vi nu vidare mot mitt karusellval för kvällen, "Radiobilarna". Vi åkte flera gånger, för är det inte kul så säg?

"Berg och Dalbanan" såväl som "Lustiga huset" hinner vi också med innan kvällen avslutas och man kan slappna av tills det är dags för nästa sväng, den gången med sambons 3 barn. Min sångfågel till dotter hann faktiskt med att sjunga karaoke inför publik i Playstationhuset innan vi försvann från Grönan, ABBA tror jag bestämt det var och kvällen till ära förstärktes hennes sång av en kraxande hes, illamående före detta höjdfobiker med ryggskott.

"The Winner takes it all"

Dagens recept....

Alla veckotidningar, dagstidningar och internet svämmar över av läckra recept, samtidigt som vi varnas för alla skadeverkningar som den feta maten kan ge oss. Vi får receptet till en urläcker sommartårta bakad på hemkärnat smör och litervis med grädde, för att på nästa sida sakligt informeras om att ett BMI på över 12 leder till tvångslobotomering och munlås.

Hmmm, hur lösa denna ekvation? Kan vi både njuta av allt gott och hålla oss i topptrim? Svaret är enkelt...NEJ. Vad ska jag då prioritera, njutning eller tvättbräda? Sexpack på insidan eller utsidan av magen? Jag personligen kan säga att jag hellre äter Leilas diet än Anna Skippers, maskrosdrycker är inget annat är förädlat kaninpiss.

Den insikten gör också att jag tvingas till mer eller mindre dagliga joggingturer för att kunna nå min s.k idealvikt på 25 kg. Men hellre minnas sitt liv fullt av njutning och välbehag än sitt liv fyllt av kamp med grannskapets gräsklippare om födan.

Ja, hur som helst ska jag inte vara sämre än alla andra, utan leverera en gyllene medelväg för mat och form.

Vitlöksfriterade räkor med Jordnöt- och honungsås

(serveras med Ris och Wokade Babymorötter)

4 portioner

Räkorna:

400 g skalade räkor (gärna stora)

2 Klyftor Vitlök

3 msk olivolja

3 msk Mrs Chengs Soja

Värm upp oljan, släng i räkorna tillsammans med soja och pressade vitlöksklyftor, låg värme ca 5 minuter

Såsen:

1 dryg msk smör

3 dryga msk Jordnötssmör

1 dryg msk honung

lite mjöl :-)

3 dl grädde

3 dl standardmjölk (kan ersättas med ytterligare 3 dl grädde :-)

Salt

Peppar

Smält 1 msk smör och 1 msk jordnötssmör i kastrull.

Tag av kastrullen och vispa ner mjöl, tillsätt grädden och mjölken och tillbaka på plattan.

Lite salt och peppar.

Resterande 2 msk jordnötssmör samt 1 msk honung tillsätts och såsen får koka upp....klart

Riset:

Enligt instruktion på paketet (ta gärna Jasminris)

Babymorötterna:

Mycket morötter (nyttigt, nyttigt)

I wokpannan med lite olja och soja, ca 5 minuter.

Mmmmmmmm. Detta är verkligen yummie och nu till hur du bibehåller ditt låga BMI i kombination med denna läckra anrättning....

Släng alltihop direkt i slasken och käka en palsternacka i stället...

Renoveringshelvetet..en varm och skön plats

Spika pärlspont i hallen....Spika panel på ytterväggarna.....Såga golvlist till hallarna..Bygga ställning mot 8 meter hög vägg...Måla brädor och läkt för utbyggnaden...Renovera spegeldörrar med värmepistol, slipmaskin och tålamod...Bygga hyllor utifrån hemmakonstruerad ritning...Sätta in nya (gamla) fönster i utbyggnaden och få dem öppning och stängbara, men samtidigt raka....

Alla dessa punkter matchar givetvis min roll som IT-konsult ypperligt illa, men men, sommaren har visat mig att även i den mest inbitna "datornörden" döljer sig en Byggar-Bob av oanad kaliber. Semestern har oavkortat med endast uppehåll för mindre utflykter inriktat sig mot ovanstående aktiviteter. Med min fantastiska tur har det funnits aktiviteter både inomhus som utomhus, vilket gjort mig fullständigt väderoberoende.

Jag insåg ganska snabbt att toppen av min amatörsnickarkarriär var nådd när jag med ett fånigt leende satte på mig snickarbyxorna av shortsmodell, fulla med listiga fack, fickor och hållare för både verktyg, tumstockar och spik i olika dimensioner, tänka sig att ett besök på Jula-varuhuset i Borlänge kan ha en sådan effekt på en 40-åring. I det ögonblicket kändes verkligen IT-världen avlägsen och jag började till och med fundera på om mina förfäder som var möbelsnickare nu applåderade högljutt i sina himmelska snickerifabriker.

Efter den händelsen kan det bara gå utför, så medan jag fortsätter mitt amatörsnickrande där hemma likt en testosteronstinn Martin Timell, överlåter jag från och med nu de mer avancerade byggmomenten till professionella snickare, som gladeligen och med ett för amatörsnickaren ofattbart tempo swingar tigersågar och hammare över min utbyggnation. Allt jag ansåg som problematiskt eller svårberäknat är lugnt och inga problem enligt dem, trevligt.

Jag hoppas deras Active Directory crashar på byggfirman, då j-vlar ska de få se på proffs.

Höstkräksjukan.....

Vinterkräksjukan har man ju hört talas om, men höstkräksjukan? Det är klart en och annan kräks i samband med den tidiga hösten myckna intag av kräftor, men epidemi, knappast. När min lilla 2,5 åring väckte mig halv 4 i morse genom att tömma maginnehållet i sin säng insåg jag att höstkräksjukan faktiskt existerar och den är dödligt smittsam, jag känner redan hur benen darrar och hur min blick börjar flacka när jag försöker fokusera på rengöring av den lilla...

Givetvis har hon inga som helst problem att somna om efter denna morgonchock medan jag själv likt "Veiron i Ottan" stirrar ut i den fortfarande mörka morgonstunden. Ska jag somna om eller kommer det mera? Nu ligger hon ju mellan oss i sängen och det finns gränser även för vad en garvad småbarnsfar klara av....Vill inte vakna med gårdagskvällens Wienerkorv draperad i luggen...Försiktigt flyttar jag mig lite närmare kanten på sängen och försöker hitta tillbaka till det försvunna sömntåget.

I väntan på insomnandet börjar jag känna en obehaglig känsla i maggropen, ajdå, är det min tur nu? Nej, tack och lov det är falskt alarm, finns ju ingen kropp som är rustad för denna lilla morgonupplevelse, så det är klart att ens lekamen gör lite uppror. Kanske det bara är lite matförgiftning? Dottern verkar ju sova lugnt och sambon lyckades utan problem somna om igen...

Mina tankar flyter nu iväg mot den enda gången jag drabbats av matförgiftning. Det var i Danmark under mina unga år. Vi var på den sedvanliga semestern med syskon och föräldrar i hyrd stuga i det förlovade landet, med de underbara stränderna. Jag kan dra mig till minnes att min kusin Thomas också var med den sommaren, för han och jag tältade utanför den för familjens storlek fatalt missanpassade stugan, eller ska jag säga kojan...

Efter ännu en dag på stranden styrde vi kosan mot Aalborg för att shoppa loss på gågatan och äta lite gott på restaurang. Givetvis valde pappa sin favoritmat "Kyckling", serverad på ett hak man antagligen inte ens borde gå in på utan skyddskläder, men oj så gott det var..Alla åt av den förträffliga kycklingen (eller fågel var det i alla fall). Tillbaka i "Chateau du Minimal" började vi en efter en känna oss lite konstiga, vilket visade sig bara vara början på det som än i dag kallas "Den stora kycklingfesten". Kan fortfarande minnas ljudet av alla dessa sovsäcksdragkedjor som drogs upp och ner i allt raskare takt..

Efter en mycket påfrestande natt för alla mina syskon (3), min kusin och mina föräldrar, togs det gemensamma beslutet att fåglar bör man njuta av i naturligt tillstånd inte i maten...Givetvis har alla brutit denna överenskommelse och frossar vilt i allt från struts till kanariefågel, utom en sista ståndaktig kycklingvägrare, pappa. Han skulle aldrig äta kyckling även om det var det sista som bjöds i jordelivet...

Efter att ha skrattat till för mig själv, hör jag hur sömntåget rullar in på min perrong och jag försvinner åter in i min dröm om livet i en hönsgård.....Man är väl ingen Chicken!!

Facebook für alle....

Har numera varit "på" Facebook i drygt ett år och det börjar bli dags att göra bokslut över vad det innebär och reflektera lite över livet i cyberrymden. Jag har år 1 på FB hunnit skaffa mig 152 vänner, installerat ett 50-tal applikationer som mailar mystiska meddelanden hela dagarna, med allt från dagen Quiz till någon har bitit dig i "Vampire Wars" och någon har jämfört dig med någon 18-årig BodyBuilder i "Compare Hotness" eller bjudit på dig i Auktionskammaren "SOLD"

Det börjar bli en tung last att hinna med alla dessa prylar samt att hinna ha en konstruktiv dialog med de faktiska vänner man har på FB, varför jag givetvis gör precis med MSN, minskar mitt användande och vandrar vidare till mer intressanta aktiviteter av typen navelluddsforskning eller knyppling.

Ja riktigt så illa är det väl inte, det finns ju ganska mycket kul på FB med. Har ju återfått kontakten med massa gamla klasskompisar (Henrik, Åsa, Anita och gänget), barndomsvänner (Johan, Stefan m.m) och dessutom fått några nya riktigt goda vänner från hela Sverige och världen. Är verkligen roligt att snabbt få tillgång till foto-fetischisten Jossans alla bilder samma dag som de tas och se att alla gamla vänner fortfarande är lika unga och oförstörda som jag själv, dagens konserveringsmedel fungerar verkligen.

Under den tiden som jag funnits på Facebook har såväl mina barn, som mina syskon och till och med mor och moster anslutit sig, vilket i sig torde vara ett bevis för funktion och nöje, men samtidigt ett bevis för att man på Facebook balanserar mellan familjemys och massa galningar som visar sig i vilken typ av utstyrsel som helst för att "få till det". Jag själv som anslöt p.g.a av min hammock-fetischism måste nu beblanda mig med vanliga Grythyttemöbel-användare och i värsta fall de som har utemöbler i plast. Men är det för alla så är det.

Så hur ser summeringen av mitt första FB-år ut då?

Kul att tjata lite med gamla och nya vänner emellanåt, kul att kolla på foton från familj och vänner som man inte sett på länge.

Drygt med folk som tror att FB är en raggnings-site, drygt med alla applikationer som man bjuds in till, drygt med "välj x antal vänner som du vill bjuda in"-funktionen i applikationerna.

Precis som i verkliga världen är 75-80 % av alla människor runt omkring dig idioter, så varför skulle FB vara ett undantag? Inget ont om idioter, räknar mig gladeligen till den skaran. Väntar fortfarande på att min sambo Maria ska ansluta sig till FB, men hon har bestämt sig för att inte ansluta och då är det inte lätt att övertyga henne...Hon får väl hållas med sin Blocket, Tradera, Betapet triad istället, hon är ju inte idiot som jag.

Den svenska ödmjukheten....

Hur många känner igen sig i följande situationer:

1. Efter en inte alltför välsmakande måltid på restaurang frågar servitören om det smakade bra. I huvudet mal tankarna och ni vill ställa er upp och säga, -Nej fy fan vad det smakade illa, ska man verkligen behöva betala för det här? Men ni nickar med ett tillgjort leende och säger ja tack. Till råga på allt lämnar ni dricks för att inte såra någon..Förhoppningsvis går dricksen till en matlagningskurs.

2. En bilist kör upp 2 meter bakom er kofångare och verkar väldigt ivrig att komma förbi, kanske ska de till förlossningen eller är på väg till sin egen begravning. Vänlig som du är håller du lite till höger i vägrenen, trots att du själv ligger 10 km/h över tillåten hastighet. Efter den våghalsiga omkörningen sänker den ivriga plötsligt farten och bromsar upp den fina trafikrytm du själv hade och vägrar dessutom att köra åt sidan, trots att de nu uppenbarligen har världens viktigaste mobilsamtal på gång.

3. En fullkomligt oduglig säljare på på en större kedja beskriver datatillbehör för dig på ett fullständigt felaktigt sätt, vilket du vet eftersom du själv är dataspecialist sedan 18 år. Han har redan övertygat den gamla damen som bad om råd före dig att köpa en dator som är det hetaste på marknaden, trots att den sedan länge är omodern.

Vad gör vi som svenskar i dessa situationer och vad borde vi göra?

1. Ingenting, men bestämmer oss för att inte gå dit igen, vilket vi ändå gör igen efter någon vecka eller två.

2. Knyter näven och önskar att det skulle dyka upp en älg eller något framför galningen.

3. Köper det vi ska ha och hoppas att säljaren är sjuk nästa gång vi måste köpa något i den butiken.

Vad borde vi göra för att få mental frid i dessa situationer?

1. Samtidigt som du får notan lämnar du över en räkning för sveda och värk, eftersom du var tvungen att äta skiten som de skrapat upp från trottoaren och stekt med lite ströbröd, samtidigt som du erbjuder dig att mot en mindre ersättning inte berätta för dem som sitter och läser från menyn att berätta vilken sylta de ramlat in på.

2. Blinka och tuta vilt tills han åker ut i vägrenen, glid upp jämnsides, ge honom fingret och preja honom av vägen.

3. Spring ikapp damen som han lurade ta med henne tillbaka och be honom förklara vad han just försökte sälja till henne, medan du hjälper henne att ställa frågor som han definitivt inte kan svara på. Be honom därefter om 50% rabatt på det du ska köpa med hot om att gå till Konsumentombudsmannen med hela storyn.

De ovanstående är antagligen inte politiskt korrekt och skulle antagligen inte ske heller, men oj vad skönt det skulle vara....

IKEA i all ära....men varför inte gå hela vägen

När jag och min sambo bestämde oss för att sätta pärlspont i lilla hallen utanför badrummet på nedervåningen anade jag föga vad det skulle innebära i förlängningen....Jag var nu utsatt för en komplott som skulle kasta mig tillbaka till den tiden då min släkt var möbelsnickrare och möbelfabrikanter. Huset jag bor i är byggt av min morfars far, tillika grundare av den numera till grunden nedbrunna snickerifabriken Östgren & Söner.

När huset byggde var IKEA inte ens en tanke i Kamprads medvetande, inte heller var de mått som IKEA numera har standardiserat ens i närheten att kommas på. Alla byggnationer baserades istället på hur virket man byggde av såg ut. För att göra denna lilla historievandring lite kortare, det finns inte en möbel, hylla eller skåp från möbeljätten som passar i min lilla hall, jag får helt enkelt konstruera den själv.

Nu skrider min sambo till verket, med en fullfjädrad skiss/ritning på hur vår nya hatthylla/skohylla/lådhurts m.m ska se ut. Jag var nu fångad i min egen bakgrund, lurad in i möbelkonstruktörens dunkla vardag av en listig kvinna. Nu gäller det att behålla humöret, för om detta lyckas har jag försäkrat mig om evig kärlek och många spännande installationer i framtiden. De som beklagar sig över knapphänta bruksanvisningar från IKEA, lägg ner!! Börja istället med 2 tomma händer och konstruera alla delarna till er egen väggfasta konstruktion utifrån "HobbyPlankor" från COOP-Bygg.

Det är nu agnarna ska skiljas från vetet, cirkelsågen ska gå varm och de unika måtten (beroende på lutande väggar) 163.7 cm, 38,4, cm, 29,3 cm, 30,7 cm ska sågas till från en planka som skall vara 35 cm bred inte 40 eller 30 som de färdiga måtten du köper är...

En kväll senare står jag nu här med alla fingrarna i behåll och alla delar i min byggsats i en hög på golvet...Nu ska hyllfan byggas också, skulle jubla över en förborrad Billy-hylla från Herr Kamprad. Men har jag kommit så här långt, så borde väl inte lite borrande stoppa mig.

Nejdå, nu ska den upp och den ska banne mig aldrig kunna demonteras mer, det klarar inte ens Kamprad av......

Datorer, datorer, mitt IT-liv del 2.

Brukar ofta fundera på vad som är hemligheten med att lyckas som IT-konsult och jag tror mig ha kommit på det. Jag har under drygt 14 år arbetat på samma IT-bolag och under den tiden hunnit arbeta med såväl utbildning, serverinstallationer, helpdesk, support inom alla områden från klientsystem till serversystem och mailsystem.

Jag har under den tiden studerat och certifierat mig inom allt som kommit i min väg, från Windows 3.51 till Windows 2008, inom säkerhet och inom pedagogik inriktad mot teknisk utbildning. Konferenser i massa olika länder, kunder i hela norra Europa har givetvis gett mig massor med kunskap och erfarenheter, men hemligheten med att lyckas inom IT-världen handlar egentligen om något helt annat.

Det handlar om att vara socialt begåvad, att vara genuint intresserad i andras dataproblematik samt att lära sig av andras och egna misstag. Vad det gäller kunskaper, bör man givetvis inrikta sig på något som andra tycker är jobbigt och komplext och förvissa sig om att alltid kunna lite mer än de andra.

Efter några år inom branschen lär man sig vad som kommer att bli viktigt och aktuellt, då gäller det att lära sig detta innan andra kommer på detsamma....var alltid före. Kör inte fast i ett spår, det spåret kan ta slut, ha flera områden i bagaget.

Mitt senaste val som också tagit över hela min tid som IT-Konsult handlar om katalogtjänster, något som är självklart för alla men ändå verkar vålla stora problem i all sin enkelhet. Under slutet av 90-talet släpptes Active Directory, en skaplig katalogtjänst som hade en fantastisk potential på sikt, nu gällde det att hänga på tåget och helst köra loket.

Nu undrar många säkert vad en katalogtjänst är och det ska jag berätta i nästa del av mitt IT-liv. Under tiden rekommenderar jag er att bläddra lite i telefonkatalogen och fundera på hur man hittar någon som bor i ens närhet och heter Karlsson...

Slut på semestern

I morgon är det så dags att kasta sig in i yrkeslivet igen, äntligen eller tyvärr, vet inte riktigt vilket. Jag har verkligen njutit av den här sommaren, hunnit en del med huset och ändå hunnit både bada samt träffat släkt och vänner. Har haft såväl modern, fadern, systrarna med barn boendes i husvagnen på tomten under slutet av semestern, så visst har man hunnit umgås en del.

Trots detta kan jag känna en tomhet, nu när vetskapen om att bara mörker och kyla väntar. Dags att börja elda i pannan, hålla sig inomhus, resa runt i Sverige, Skandinavien och Europa i jobbet....Hmm, kanske lät ganska trevligt trots allt. Kanske inte är så tufft trots allt, det är ju flera vackra månader kvar innan kylan kommer på allvar och det är ju ganska mysigt med kräftskivor och alla vackra färger som hösten kommer med. Plocka svamp, skörda frukt, läsa bra deckare i öppna spisens sken liggandes på en varm fäll på golvet. Börjar just inse att även hösten har något underbart att erbjuda, vilken tur att jag bor i Sverige som har 4 årstider att erbjuda..

Nu börjar jag åter bli väl till mods, när jag plötsligt slås av tanken att det ju faktist innebär att jag måste jobba mina 50-60 timmar i veckan igen..traumavarning...hmm..Nej, jag har ju ett grymt kul jobb så hur svårt kan det vara, får ju återse såväl gamla kunder som att träffa nya spännande företag med komplexa IT problem att lösa. Det är ju stimulerande att ha utmaningar varje dag...hmm

Vilken tur jag har som har ett bra jobb..

Vid närmare eftertanke har jag inget att klaga på alls, är jag verkligen svensk? Kände mig just väldigt europeisk i mitt tankesätt..Vilken tur att Sverige ligger i Europa så att jag kan vara både europe och svensk på samma gång.

Tack moder jord som gett mig både Sverige,Europa, världen, de 4 årstiderna, en underbar familj, ett suveränt jobb och massor med goda vänner..

Amen

Datorer, datorer, mitt IT-liv del 1.

I snart 20 års tid har jag jobbat som IT-konsult och när man funderar lite kring vad som egentligen har hänt inom utvecklingen under den tiden blir man fascinerad såväl som skrämd.

Redan som 14-åring 1982 hade jag mina första nära IT upplevelser, med vad som idag skulle betraktas som en slö miniräknare, men för mig och då var det en magisk maskin, en Personal Computer av märket Tandon. Importerad från USA minsann, detta är framtiden, nu kan man spela häftiga spel av typ, Stugan och Othello samt givetvis göra matematiska beräkningar i ett oerhört tempo med 80-tals mått mätt.

Det viktigaste med den händelsen var att jag nu introducerades till den värld som skulle komma att bli min framtid, föga anade jag det vid den tidpunkten, men och andra sidan vad anar man väl som förvirrad 14-åring? Ja, nu 27 år senare kan jag svara på den frågan....Ingenting.

Det jag och mina vänner bevittnade under de nästkommande åren under 80-talet var en teknologisk revolution där alla nu skulle skaffa en avancerad dator till kontoret och i vissa fall även till hemmet, det visste vi inte då, det var ju bara en kul grej, vi spelade fotboll, raggade tjejer och gick på hårdrockskonserter. Vi skulle bli fotbollsproffs eller rockstjärnor, inte IT-konsulter, det ordet fanns inte ens.

Vår hobby skulle snart visa sig ha en större inverkan på vårt framtida yrkesliv än vi trodde då, till tonerna av Iron Maiden och Rush. Vi skulle alla hamna i den yrkeskåren, som såväl programmerare som nätverksspecialister och i mitt fall som "Katalogtjänstspecialist med inriktning mot Identitetshantering", hahaha, inte mycket till rockstjärna där inte. NÖRD!! Nej, tack och lov skriver jag mig fri från den titeln, jag har under mina år träffat de riktiga nördarna, för de finns faktiskt, the truth is out there......

Fortsättning följer.....

Friskvård i all ära..

Finns det något skönare än att ha kommit igång med träningen, hållit på ett tag med densamma och fått tillräckligt bra kondition för att uppskatta löpturerna på morgonen? Ja, antagligen finns det många saker som är skönare, men i friskvårdens och tvättbrädornas tecken, drivs vi med vilda hejarop från alla typer av massmedia mot den perfekta kroppen.

Den perfekta kroppen? Vad är det för något? Finns det en perfekt kropp, eller ligger det bara i betraktarens ögon. Om min kropp ser vältränad ut inför andra, mår jag bättre då? Ska man tro vad medierna säger eller ska man känna efter om man är nöjd och belåten med 1 eller 2 bilringar? Ska man ha sexpacket på insidan eller utsidan av magen?

Alla dessa frågor som roterar i huvudet under den dagliga joggingturen. Varför springer jag, för min eller för andras skull? Svaret är så klart för min skull, jag mår bra av det och jag bryr mig inte ett dugg om alla diettips eller GI, eller för den delen bantningsmetoder. Ät lagom mycket av allt du tycker om och motionera regelbundet, svårare än så är det inte.

Måste bara kommentera några rubriker jag nyligen sett inom området friskvård.

Så får du tvättbräda på 6 veckor.....Ja eller hur? Verkar ju vara troligt, ska man köpa en gammal hederlig tvättbräda på auktion efter 5½ vecka?

Tappa 15 kilo på 8 veckor..Är väl inte svårt om man har mycket att ta av, men att bibehålla den nya vikten efter den stora vätskeförlusten verkar ju svårare, eller vad säger alla jojo-bantare?

1-2 normala glas rödvin har en positiv effekt på träningsresultatet..Ska jag ta dem innan jag springer eller byta ut blåbärsoppan i Vasaloppskontrollerna mot Merlot? Skulle förstås kunna bli högklassig tv-underhållning.

Jag tappade 30 kilo genom att bara äta Hamburgare..Ja, det är en trend som 75 % av alla amerikaner hakat på med lysande resultat, McJogging med kosttillskottsdip för Stripsen.

Jag är av övertygelsen att viktminskning bara kan uppnås om man äter mindre men av allt som bjuds, samtidigt som man rör sig minst 3-4 ggr i veckan. Eller varför inte göra som kändisarna som berättar om sina fantastiska metoder för välmående och tjänar pengar på Måbra-böcker:

Fettsugning

Personlig tränare

Specialkost tillagad av sin anställda kock, samt givetvis massor med fritid att träna på.

Denna bloggiakttagelse grundas inte på vetenskapliga rön, utan bara på sunt förnuft och mina tips är gratis och kommer garanterat inte att publiceras lagom till julhandeln.

Jag är den jag är...men varför?

När en annan trevlig bloggare, av lite yngre snitt än jag bad mig kommentera och rekommendera några filmer från när jag var barn, började jag så sakteliga fundera på vad som "de facto" gjort mig till den jag är och vilka traumatiska mediaupplevelser som lagt grunden för den jag nu har blivit.

Min första tanke är givetvis Staffan Westerberg, denna mystiske man som gav oss allt från "Strumpfolket" till "Vilse i Pannkakan". Den som kan hävda fullständig mental hälsa efter att ha sett dessa barnprogram direkt efter "Språka", måste vara en übermensch. Att jag fortfarande stirrar misstänksamt på varje par strumpor jag ska sätta på mig, i väntan på att de ska börja tala med en förställd mansröst är helt klart en svit från 70-talet. Det faktum att jag inte heller är speciellt förtjust i pannkakor, tillskriver jag givetvis redan nämnde Westerberg, Storpotäten jagar mig fortfarande i drömmarna...but but but but..

Om man kombinerar ovanstående med en uppsjö av tjeckiska dockfilmer utan handling och därefter grillas av Clownen Manne är psykbrytet fullständigt och grunden till dagens folksjukdom "Utbrändhet" är lagd och fast cementerad. När man vid knappa 10 års ålder äntligen fick se tecknade barnprogram i tv, var det en familj bestående av formbara geleklumpar, ledd av en rosa snubbe kallad Barbapappa, klart alla man känner kommer ut ur garderober och klädskåp till höger och vänster efter en daglig dos av Barbafamiljen under flera år.

Nu kanske det inte bara vara den mediala hjärntvätten som lade grunden till att man idag är oerhört skeptisk till barnprogram av typen Teletubbies och liknande, utan givetvis var det kombinationen av alla dessa och den mystiska plyschdräktshysterin man utsattes för. På nästan alla bilder man ser på sig själv som 4-5 åring, bär man någon form av brun, gul eller blå plyschskapelse. Men man skulle antagligen vara tacksam för dem, med tanke på alternativet, polojumper i elastiskt stretchmaterial som vid väta förvandlades till föregångaren till strypkoppel för bångstyriga hundar. Denna jumper kombinerades i 99 fall av 100 med bruna Manchester jeans med allt tyg placerat kring fotlederna. Detta mode måste ha uppfunnits av några övervintrande fortfarande påtända Flowerpower-profeter, som tände på idén att byxbeklädnaden skulle matcha standardklädseln i de populäraste soffgrupperna...

Fanns det då inget som gjorde 70-talet härligt och som man med glädje kan minnas som motvikt till den mentala nedbrytningen som lagt grunden för ens tillvaro. Jo givetvis fanns undantag från paniken. Fredagskvällarnas grillade kyckling var en höjdare, Manchesterjeansen fungerade bra som flottavtorkarhandduk och sedan fanns ju räddaren i nöden, som knuffade oss till rätt sida och gav oss en ärlig chans att komma in i vuxenvärlden med hälsan i behåll, Beppe Wolgers.

Beppes Godnattstund var min räddningplanka, lugnt harmoniskt och med musik av Bach i bakgrunden. Man pott-tränade ihop med Sigrid, skrattade år Busan och led med Beppe. När samme Beppe senare dök upp i min favoritfilm "Dunderklumpen" var jag "home safe", nu hade jag fått det jag behövde för att bli en normal...hm..eller i alla fall en relativt normalt funtad person, tror jag.

Tack ljuva 70-tal

Pianot...

I denna ljuva sommartid...tänker jag rofullt när jag och sambon styr kosan mot Örebro för att handla lite förplägnad inför de närmaste dagarna, samt att hämta ett litet piano hos Lauritz.coms butik som vi vunnit till en överkomlig liten summa på en online-auktion.

På vägen till Örebro passade vi givetvis att ta en liten sväng förbi soptippen, släpkärran var ju ändå med för Pianots räkning, så varför inte? Solen skiner och klimatanläggningen gör alltid de små bilturerna njutbara.

Vad jag inte känner till under den här resan är att jag inom kort kommer bli varse om något obehagligt och problematiskt. Allt förlöper väl tills sambon glad i hågen kommer ut från Lauritz reception och visar på att de är bara att köra runt til baksidan och backa intill med kärran så hjälper de oss att lasta i pianot. Sagt och gjort, kärran på plats, var är nu den lilla tingesten...?

Inne i lokalen står 3 välbyggda herrar och lutar sig mot ett svart monster, som snart visar sig vara mitt senaste inköp inom musikvärlden. Hur de än försöker kan de inte komma på ett vettigt sätt att rubba det, tills någon skickar fram den grövste av dem för att lyfta upp ena änden så pass att en palldragare går att kila in under den.

Nu börja jag ana oråd och min lilla semesterutflykt trasas sönder i en allt snabbare takt alltmedan de med min hjälp lyckas baxa upp pianot på palldragaren....Nu mot bilkärran..

Hurra, palldragaren går att höja till kärrans nivå och pianot har någon form av hjul, så med all min och bjässens uppbringade kraft är pianot efter 10-15 minuter på plats och fastsatt. "Engström & Johannissen, Stockholm", de måste skratta än idag i sina gravar över sitt materialval i klaviaturerna. Är övertygad att de byggdes på plats hos respektive köpare, inte avsedda att flyttas, åtminstone inte till mig.

Under hela den nu av bekymmer solkade förplägnadsinförskaffningen, malde nu tankar om min entré hemma med de fem trappstegen, hallen med det nylagda klinkersgolvet och de bärare jag hade att tillgå där hemma. Förvisso en stark vältränad 16-årig son, men detta kräver inte att vara smidig och vältränad, här behövs Magnus Samuelsson och alla andra kraftsportare som går att uppbringa. Kanske om jag ringer min svärson, han och Charlie kanske kan lyfta på ena sidan om jag tar den andra och vi har hela kvällen på oss.

Jaha, inte före fredag då, han var visst upptagen med en provspelning för ett band. Ska i alla fall skoja med grabbarna när jag kommer hem, låtsas som om vi skulle kunna lyfta in monstret.

- Jag ska och styrketräna om en stund, Cris och Jonte kommer och hämtar mig tillsammans med sin pappa...Jackpot mina problem löser sig i ett trollslag. Givetvis ställer dessa grova män upp och hjälper mig och vips är pianot inne i vardagsrummet.

Med mina sista krafter och en garanti för sängliggande i morgon lyckas jag dessutom därefter att få pianot till den plats där de ska stå till renoveringen av rummet är klart.Nu förtjänar jag en drink, ska skapa en ny för att memorera detta pianos entré i mitt hem för evigt:

Fredriks egen Piano Colada,

1 del Citron Vodka

2 del Grenadine

1 Lime skiva

4 isbitar

3 dl Schweppes Grape

God afton, nu klarar mina armar inte fler tangentbordsnedslag

Semestern med alla måsten....

Så befinner man sig äntligen i semestertider. Hela året har man tröstats av tanken att man ska hinna allt det där renoverings- och utbyggningsarbetet som man inte hunnit under helger och kvällar. Det har givetvis hjälpt en att undvika en och annan depression, för nu är ju sommaren och semestern här, nu ska ju allt bli klart så hösten blir lugn och fin.

Efter de inledande 3 veckorna börjar jag sakta inse att det antagligen inte kommer att hinna bli klart under semestern heller....aj aj aj, är det nu ångesten kommer krypande och gör de sista 2 semesterveckorna till en famlande i arbetsförlamande vakuum.

Nej, inte den här gången. Jag har ju hunnit massor i år och kommer att ta hjälp för att bli klar med resten, ska banne mig njuta av hösten 2009, så är det. Men ändå, kunde man hinna ännu mer, eller ska man kanske inte bara tänka arbete under semestern, man får ju nog av den varan under resten av året.

Jag kommer sakta och i avspänd, lugn takt fortsätta att renovera några timmar om dagen för att det är kul och givande. Jag kommer att ta min dagliga lugna fina joggingturför det är skönt. Jag kommer njuta av ett gott glas vin till maten varje dag om jag vill. Sedan är jag redo för en vacker höst med sprakande färger och hantverkare som gör klart det jag inte hann under semestern...

Det du inte hinner i dag, hinner du antagligen i morgon. Sätt realistiska målsättningar och frmaförallt, njut av det underbara i livet. Ta vara på din ledighet, då blir arbetet så mycket enklare...

Hakuna Matata!

Kantarellen (Cantharellus cibarius) är här igen....

Så var det då återigen dags för årets mest hektiska period, den tid då de gula kantarellerna hälsar på oss. De är också inledningen på ett frossande i naturen gåvor som inte har sin like under resten av året.

Själv är jag givetvis en hängiven plockare såväl som ätare (höll på att skriva rökare) av alla svampar som bjuds. Barnen brukar sucka tungt redan efter 3:e dagens överraskande svampstuvnings-dacapo, medan jag själv med en dåres iver surfar efter nya spännande svamprecept hos Leila, Laila och Tina och allt vad de fantastiska tv-kockarna nu heter.

Utan att vara alltför stöddig skulle jag vilja påstå att jag har ett öga för att lokalisera svamp längs vägkanterna under mina bilturer i skogen, dock bör ju tilläggas att dessa turer sker i mycket låga hastigheter. Den enda person som jag vet kan hitta svampar i höga hastigheter är min mor som är översynt och har någon form av sjätte sinne. Naturligtvis hoppas jag inom en alltför avlägsen framtid få översynthet också, på det sättet kan jag och modern under våra svampturer täcka mycket större arealer på kortare tid.

Min sambo som givetvis är med på svampturerna behöver inte leta efter svamparna som jag eftersom hon redan efter något års plockande i Bergslagsskogarna hade memorerat varje plats där de tidiga respektive sena kantarellerna kommer upp. Jag kan nog tycka att det tar spänningen av plockandet, då själva sökandet och finnandet är en del av svampplockarkicken för mig.

Mina kollegor på jobbet brukar alltid oja sig när jag berättar om våra stora svampskördar i markerna kring hemmet, de hittar minsann aldrig någon svamp. Hur gör man för att inte hitta svamp? Skogen är ju fullkomligen sprängfylld från och med nu och flera härliga månader framåt.

Som den gode kollega och vän jag nu är, brukar jag med mild och beräknande röst erbjuda mig att ta med lite svamp, dock orensad till dem dagen efter. Denna win-win situation innebär alltid att mina kollegor och deras barn kan njuta av skogens guld, samtidigt som jag får några flaskor gott rött vin till mina redan plockade och rensade svampar. Vad vore livet utan tjänster och gentjänster? Ladda vinkällaren min vänner, nu är gulisarna här igen..

Soptippens mysterier...

Nu när semestern ger möjligheter till aktiviteter som normalt inte står på dagordningen allt för ofta, brukar jag hänge mig åt minst ett soptippsbesök per vecka (givetvis finns min sambos önskan att byta visst värdelöst skräp mot mer dyrbart skräp på auktioner och loppisar med som en bidragande orsak till de frekventa soptippsturerna). Jag tycker oftast att det bara är skönt att ta en biltur, och soptippen ligger på lagom picknick-avstånd.

Vad många inte inser är att soptippar ofta är en guldgruva. Detta beroende på att alla uppenbarligen inte har samma referensramar för vad som är värdefullt skräp eller bara skräp. Mina referensramar för skräp har flyttats markant under de senaste åren då jag insett vad gamla slitna termosar eller för den delen ett gammalt slitet brännvinsskåp kan vara värt för en entusiast.

De första gångerna min sambo gjorde fynd på soptippen tyckte jag det var lite genant att plocka saker ur de containers där jag och andra nyligen kastat allt från "Brännbart" till "Stoppade möbler", men med tiden har jag till och med vid ett flertal tillfällen hjälpt andra att lyfta saker direkt från deras släp till mitt, allt detta medan jag rabblar det av min sambo intränade mantrat "detta med lite vit färg är verkligen Chabby Chic".

Med tiden har soptippen blivit lite av ett Tombola-IKEA för mig, man vet aldrig vilka prylar man får med sig hem, men till skillnad från de från riktiga IKEA är de redan ihopsatta och ett irritationsmoment är därmed undanröjt.

Vilka är då de mysterier som väntar på en soptipp av typen den i Måle, utanför Lindesberg?

Jag kan ganska snabbt (har fått en del träning på tipparna) se vad som är orsaken till att man slänger något, d.v.s. om det är utflyttade barn, skilsmässa, renovering eller bara ett sätt att hämnas på en livskamrat som är på ensam-semester på någon grekisk kärleksö. Brukar roa mig med att försöka fundera ut vad som kommer härnäst från deras släp och för varje besök på soptippen prickar jag fler och fler saker...

Om ni har för avsikt att rensa ut era bohag eller liknande och dessutom tänker använda Måle som slutstation...pass upp, det finns de som med en falks ögon kan tolka ut hela er livssituation baserat på vad ni slänger.

Apropå frågan man alltid får när man åker in på tippen, "Vet du var du ska lägga sakerna?" Ja, det vet jag, allt är brännbart vid tillräckligt hög temperatur.

Bränt barn skyr elden...eller?

En sak som slår mig i början av varje sommar, är hur fanatiskt soldyrkande jag är. Det måste vara något som följt mig redan från barnsben när man "tvingades" tillbringa sina sommardagar på stränderna vid Lökken och Blokhus i Danmark. Solskyddfaktorer var något som ens föräldrar bara hade hört om och avfärdade som något som bara fungerade som en flugfångare för sanden, som sedan följde med in i bilen på hemresan och gjorde slutstädningen av stugan extra krånglig.

En positiv bieffekt av detta är givetvis att man numera har lätt att få en fin somrig nyans över hela kroppen och att man antagligen har legat på gränsen till Malignt Melanom under snart 40 år, vilket inte är lika positivt.Numera har jag givetvis en mer restriktiv syn på det här med solande och efter den första "BurnOuten", brukar jag faktiskt börja smörja in mig lite med minst solskyddsfaktor 2. Det är ju bara andra med "icke-valonhud" som drabbas av sådana hudåkommor.

Jag måste i samband med djupa relation med Solguden Ra passa på att citera ett inlägg som Daniel Ström, en god vän till mig skrev för att beskriva sin första chockartade nära solen upplevelse med mig. Vi kastar oss ca 10 år tillbaka i tiden och besöker den franska rivieran.

"Fredrik, det här med att sola....

Att lägga sig på playan i Nice en hel dag, kritvit och på jakt efter en riktigt snygg bränna låter ju inte fel. Som tur var fanns Fredrik på plats då vi besökte TechEd 98 och han kom med ett lysande förslag på hur man uppnår just det "in no time". Tur var också att han vänligen men bestämt förklarade att solprodukter med s.k "solskyddsfaktor" endast används av mycket små barn.

Istället smorde han noggrant in min rygg med en profsprodukt från Hawaiian Tropic eller liknande som dessutom luktade härligt av kokosnöt. När jag påpekade att det började kännas varmt redan efter 10 minuter kom det snabbt till svar att "så ska det vara, ett tecken på att det tar bra". Man tål ju en del smärta, varför jag härdade ut i princip hela dagen. När vi traskade mot hotellet kände vi verkligen att det "tagit" otroligt bra, speciellt på mig sa Fredrik.

Så kom ihåg, när ni ska sola, kolla det senaste med Pålle innan ni börjar, det kan verkligen löna sig."

Precis som Danne skriver i sin lilla sola-med-Fredrik propå, vill jag bara avslutningsvis göra er uppmärksamma på att, mina tips kring solande och solskydd antagligen kommer bespara er en stor del av de utlägg som annars krävs vid införskaffande av rekvisita till Kräftskivorna, men passa er noga för att befinna er för nära Pandalus-kartongerna efter de inledande snapsarna.

Ett uppehåll i regnandet...hm...eftertanke.

Man kan alltid diskutera väder, samt givetvis göra sig lustig över att väder är en räddningsplanka i påtvingade diskussioner med främlingar som stirrar på en i socialt obekant miljö, oftast påtvingad den med.

Att diskutera väder är ett sätt att slippa släppa in någon i sin bekvämlighetszon utan att verka oartig, samt att ge ett sken av att man funnit sig till rätta i den sociala hierarki som måste skapas från grunden på t.ex. en släktings barndop.

Vädret som samtalsämne ger också möjligheten att undvika det pinsamma faktum att jag har ett katastrofalt dåligt namnminne, även om personer som jag träffat ett flertal gånger börjar tro att jag är någon typ av Meterologi-fetischist, eftersom jag på tilltal, oftast med mitt namn, vindsnabbt ger mig in i väderdiskussioner.

Mitt dåliga namnminne innebär också en spännande utmaning, då man inför varje sammankomst ställs inför problematiken att verka bekant med människor vars namn man borde kunna, men givetvis har förträngt. För att försvåra ytterligare har jag begåvats med ett oerhört bra ansiktsminne.

Min önskan med dagens inlägg är följande:

Om du möter mig, vet vem jag är och jag dessutom nickar igenkännande samt börjar prata väder med dig....Snälla, säg ditt namn, så kan vi prata om annat än väder...